Idag är det fredag! Jag minns känslan så väl som jag hade när jag var liten och det var fredag. Allt gick så lätt. Skolveckan var slut och fredagsmys och ledig helg stod framför mig. Det liksom nästan pirrade i magen och jag mådde så bra. Varje fredag. Hoppas alla mina elever känner precis så just nu!
Den här veckan har gått superfort. Det känns bara bättre och bättre på vfun och jag är så himla glad över att jag är på väg att bli lärare. Det känns helt rätt! Jag har länge trott att läraryrket kunde vara något för mig men innan man ger sig in på det är man ju inte helt säker. Min första termin på utbildningen har varit intressant, men det är först nu på vfun som jag blivit helt säker på att jag är inne på rätt spår. Det är lärare jag vill bli! Och åk 4-6 känns också rätt. Elevernas ålder passar mig perfekt, de är inte för stora och inte för små. Att det är 3,5 år kvar tills jag är färdig på utbildningen känns tråkigt och segt ibland. Jag önskar att jag var färdig snabbare! Typ nu. Samtidigt vet jag att jag inte är redo att vara klar än, men den stora längtan gör att tiden känns lång och jobbig. Men förmodligen kommer tiden att gå fort, och det hoppas jag verkligen! Alltihop känns som när jag skaffade körkort. En lång och tuff process, och länge tänkte jag: "jag kommer aldrig att klara detta, jag kommer behöva ta hur många körlektioner som helst innan det är klart. Och att klara uppskrivningen och uppkörningen kommer bli så tufft...", men helt plötsligt stod jag där med körkortet i handen. Det gäller att ta en sak i taget och aldrig sluta kämpa så går det framåt hela tiden och tillslut når man sina mål. Positivt tänk, så är snart min lärarexamen här!
Nu sitter alla namnen på barnen i klasserna och jag har hunnit lära känna eleverna ganska väl vid det här laget. En del bättre och en del inte lika mycket, men ju mer jag lär känna dem desto roligare är det att arbeta med dem. De är som kompisar till mig och eftersom jag är så pass ung känns inte åldersskillnaden mellan mig och dem särskilt stor. Jag kan lätt sätta mig in i deras situation, känna med dem och jag förstå hur de tänker. Jag tror att eleverna känner samma sak som jag på den punkten. Samtidigt som de blir mina vänner finns det ändå en gräns för hur långt jag kan gå eftersom de även ska se upp till mig som "lärare". Jag tycker att allt ligger på en god nivå mellan dem och mig nu och det är inga större problem att få dem att lyssna och vara "mina elever".
Till en början blev det automatiskt så att den största kontakten var mellan mig och eleverna som antingen tog störst plats eller de som var mest nyfikna på mig. De senaste dagarna har jag tänkt mer på att söka kontakt med de barn som är mer "osynliga" och som inte hörs och syns lika mycket. De behöver också närhet känslan av att de existerar, och man får inte glömma bort dem bara för att andra hörs och syns mer! Alla är lika mycket värda! Der måste jag bära med mig.
Dessutom har jag lärt mig att man inte får döma barn för snabbt. Att barn kan vara jobbiga och stökiga är tråkigt och störande, men ibland finns det en anledning till att vissa är sådana. Det gäller att titta på deras bakgrund och sociala situation. Alla har det inte så lätt, och det måste tas hänsyn till. Det kanske inte är medvetet som vissa är bråkiga, de kanske inte kan hjälpa det, och det kanske är så att de inte mår helt bra. Samtidigt är självklart inte vad som helst tillåtet och acceptabelt i klassrummet.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar